Huggormen (Vipera berus): En Detaljerad Belysning av dess Utseende och Beteende

Introduktion

Huggormen (Vipera berus) är den enda giftiga ormen i Sverige och är en av tre ormarter som förekommer i landet, tillsammans med snoken och snokarten hasselsnoken.

Utseende och Identifiering

Huggormens utseende kan variera betydligt, men det finns vissa distinkta drag att leta efter. Huggormen når normalt en längd av 60 till 75 cm, även om större exemplar kan bli upp till 90 cm. Dess kropp är robust och dess huvud har en distinkt, trekantig form, vilket skiljer den från de slanka, ovala huvudformerna hos snok och hasselsnok.

Huggormens färg varierar vanligtvis från grå till brun och ibland nästan svart, beroende på både kön och region. Hannarna tenderar att ha gråare toner, medan honorna oftare är bruna. Huggormen kännetecknas av en distinkt, mörk zigzag-liknande teckning längs ryggen, vilket skiljer den från snoken, som har en mer enhetlig färg och rundade, mörka fläckar längs ryggen.

Förekomst i Sverige

Huggormen förekommer över hela Sverige, från Skåne i söder till Lappland i norr. Det är dock svårt att ge en exakt siffra på hur många huggormar som finns i Sverige, eftersom deras blyga natur och förmåga att smälta in i omgivningen gör dem svåra att räkna. Det finns dock inget som tyder på att populationen skulle vara hotad i landet.

Habitat och Beteende

Huggormen är anpassningsbar och kan hittas i en mängd olika habitat, inklusive hedar, skogar, myrar, buskmarker och ängar. De är särskilt förtjusta i soliga, öppna områden med någon form av skydd, som stenrösen eller vegetation, där de kan värma sig i solen men snabbt gömma sig vid hot.

Även om huggormen kan vara aktiv under dagen, tenderar den att vara mest aktiv i skymningen, när temperaturen är mer måttlig. Den tillbringar mycket tid gömd under stenar eller i vegetation, komma ut för att jaga smådjur som gnagare och groddjur.

Trots dess fruktade status som Sveriges enda giftiga orm, är huggormen generellt sett skygg och undviker människor om möjligt. Den biter sällan om den inte känner sig hotad eller provocerad.

Referenser:

1. Madsen, T., et al. (1993). "Thermophilic snakes in cold climates: influence of hibernaculum microclimate on winter dormancy". Oikos. 68 (2): 381–90.
2. Swedish Environmental Protection Agency. (2021). "Vipera berus".
3. Gregorič, M., et al. (2011). "High resolution GIS-based model of the sunlight duration for prediction of basking site selection in snakes". Ecological Modelling. 222 (20–22): 3413–3419.